~ Kapitel 1 ~

– Kan vi inte hitta på nåt? frågade Wilma och tittade förväntansfullt på sin storebror.

– Näe, jag ska spela, svarade han och satte sig i soffan med sin mobiltelefon.

Wilma tittade långt på honom när han började trycka på skärmen.

– Jag ska i alla fall gå ut, sade hon efter en stund och gick mot dörren.

– Liam! hördes mammas röst från köket. – Du sitter väl inte och spelar när det är så fint väder ute?!

Liam blängde surt åt köket till men sade ingenting. När ingen fortsättning kom återgick han till spelet.

– LIAM! Nu stod mamma i köksdörren och tittade strängt på honom.

– Jaja, svarade han surt, kastade ifrån sig mobilen och klampade ut i hallen där Wilma kämpade med skosnörena.

– Ska du följa med ut och leka i alla fall? frågade hon glatt.

– Tyst! muttrade Liam tillbaka.

När båda fått på sig skorna öppnade Wilma dörren, men istället för att kliva ut blev hon stående i dörröppningen.

– Vad är det? undrade Liam, men tystnade strax. Det här var inte deras trädgård!

Liam och Wilma tittade först på varandra och sedan ut över trädgården igen. Därute var gräset så högt att Wilma nästan försvann och Liam kunde nätt och jämt se över det. Genom gräset skymtade de små stigar. Utan ett ord stängde de dörren bakom sig.

– Det finns en pump där borta, ropade Liam och pekade åt vänster.

– Vart då? Jag ser ingen pump, svarade Wilma och hoppade för att försöka se över gräset.

– Där! ropade Liam tillbaka och pekade. – Följ mig! Han valde en stig och tog fart genom gräset.

– Nu ser jag den!

Medan Liam rusade vidare mot pumpen började Wilma se sig om i gräset. Där fanns små blommor, skalbaggar, spindlar och myror som pilade fram och tillbaka i grönskan. Och...en hink! En stor, fin, rosa hink. Hon plockade upp den. Ett gnisslande ljud hördes lite längre fram — Liam hade nått pumpen.

När vattnet började forsa ur pumpen visste Liam inte riktigt vad han skulle göra, men då var plötsligt Wilma där med en rosa hink som hon placerade under det framrusande vattnet. När hinken var full slutade Liam pumpa.

– Vad gör vi med vattnet? undrade han och såg sig rådvill omkring.

– Vi kanske ska vattna, svarade Wilma.

Eftersom de inte hittade några växter som såg så där extra törstiga ut hällde de ut vattnet lite på måfå och gick sedan tillbaka till pumpen, fyllde den igen och fortsatte sitt slumpmässiga vattnande. När de tömt hinken för kanske femte gången stannade Wilma upp.

– Det är tungt att bära vattnet, sade hon pustande. Hon vände på hinken och satte sig på den.

– Och det är jobbigt att pumpa, sade Liam och klämde på sina trötta överarmar. – Men...vad är det där?

– Vadå? frågade Wilma och försökte se vad Liam tittade på.

– En väg! utbrast Liam och banade sig fram genom gräset utan att bry sig om stigarna. Plötsligt hoppade han till.

– Aj! Ajajajajaj! Han fick en väldig fart genom det höga gräset.

– Vad är det? ropade Wilma.

– Något — aj — biter mig!

Wilma såg sig om bland stigarna och valde en som tycktes leda fram till den skrikande brodern. Han ojade sig fortfarande och stampade med fötterna när hon nådde fram till honom.

– Vad är det?

– Pissmyror, fräste han och rev sig på benet. Antagligen hade han råkat trampa i deras bo när han genade genom det höga gräset och myrorna hade svarat genom att klättra upp längs hans ben och bita honom. Wilma hjälpte honom att borsta bort de sista myrorna som, så fort de förlorat kontakten med varelsen som trampat sönder deras bo, försökte hitta hem för att istället hjälpa till med renoveringen. Wilma såg sig om.

– Här är ju en väg!

Mycket riktigt stod de på en liten landsväg. Liam tyckte att det var en smula jobbigt att hans lillasyster ropade ut ”en väg” som om det var hon som hittat den när det i själva verket var han som genom att våga sig fram genom det farliga, höga gräset hade gjort så att de hamnat på den. Och det var ju faktiskt han som såg den först medan Wilma bara suttit och latat sig på den rosa hinken.

– Vi går söderut, bestämde Liam och började följa vägen åt höger.

– Hur vet du att det här är söder? frågade Wilma efter en stund.

– Enkelt, svarade Liam som nu kände att han återfått kontrollen över situationen. – Solen går upp i öster och ner i väster. Mitt på dagen står den i söder. Vi har ätit frukost, borstat tänderna och klätt på oss — men vi har inte ätit lunch. Han såg triumferande på sin syster som lite undrande tittade tillbaka på honom.

– Solen borde alltså stå i sydost. Varken rakt fram eller till vänster om oss utan mitt emellan om vi är på väg söderut, fortsatte han och pekade på solen som gassade ner på dem från en punkt högt på himlen.

– Åh, sade Wilma och Liam log återigen ett triumferande leende.

– Mycket imponerande, unge man.

De båda syskonen tittade förvånat på varandra. Vem var det som sade det? Liam och Wilma såg sig omkring på vägen, men såvitt de kunde se var de ensamma.

– Här nere, hörde de rösten igen.