~ Kapitel 2 ~

De tittade ner och fick se en padda sitta vid vägkanten och betrakta dem. Syskonen tittade tillbaka och väntade på att den skulle säga något mer, men den var alldeles tyst.

– Pussa den, sade Liam till sist och knuffade på Wilma. – Det kanske är en förtrollad prins.

Wilma fnittrade till, men innan hon bestämt sig för om hon skulle ge sig på att pussa paddan eller inte, började den tala igen.

– Inga pussar, kommer inte på frågan! Paddan vände sig till Liam. Men det är bra att du kan dina sagor, unge man.

– Jag kan också sagor, sade Wilma och tittade förväntansfullt på paddan.

– Sagor är för småbarn, muttrade Liam.

– Och stora, sa paddan och skrockade för sig själv. – Nåja, vad jag ska berätta för er är ingen saga. Det är inte ens en berättelse.

Wilma och Liam tittade förvånat på varandra.

– Nej, sa paddan och kliade sig på sidan av huvudet där örat skulle suttit om den varit en hund. – Det är mer av ett uppdrag, ett äventyr!

– Ett äventyr? ropade Liam och Wilma i munnen på varandra.

– Ja, ett äventyr. Och barn som tycker om sagor har ofta livligare fantasi än barn som inte tycker om sagor och fantasi är precis vad man behöver för att klara mitt uppdrag.

– Jag tycker väl om sagor då, muttrade Liam.

Wilma knuffade honom i sidan för att få tyst på honom.

– Vi älskar sagor! sa Wilma.

Paddan nickade eftertänksamt och verkade fundera på något. Wilma och Liam stod tysta och förväntansfulla, ja, rent av nyfikna på vad paddan skulle säga härnäst. Efter en liten stund tog den till orda igen:

– Har ni hört talas om Lokungen som regerar på Loberget?

När han såg att barnen inte hade nån aning om vad han pratade om försöke han förtydliga:

– Kung Lo Katt? Stor, hårig med toffsar på öronen?

– Jag vet vad ett lodjur är, sa Liam, men jag har aldrig hört talas om någon kung Lo Katt.

– Inte jag heller, sa Wilma.

– Nåja, kung Lo Katt är kung över Loberget och han är känd som en vis och god kung som många av skogens djur söker råd hos när de hamnar i bekymmer.

– Jag trodde älgen var skogens konung, sa Liam.

– Va? Ja, jo …, svarade paddan, men så kanske det är. Men på Loberget är det Lokungen som är kung, kung Lo Katt. Så har det varit så länge någon kan minnas. Men sedan en tid tillbaka är det inte så. Tre elaka dvärgar har lagt beslag på berget och hindrar kung Lo Katt från att vara kung. Åh, det är så gräsligt, sa paddan och rös. – Alla djuren är så förtvivlade, och ledsnast av alla är Lokungen. Inga råd ger han, han håller sig undan och surar för att dvärgarna har tagit hans berg och han skatt.

– Skatt, frågade Liam intresserat.

– Ja, Lokungen har en kista full med guld som han gömt i en stor kummel på Loberget.

– Kummel? undrade Wilma, vad är det för något?

– Det är en hög med sten, sa paddan, eller i det här fallet en vacker cirkel och i den har kung Lo Katt gömt sin skatt. I en vacker kista vaktad av drakar. Men dvärgarna har förstelnat drakarna och tagit kontroll över skatten och nu härskar de över hela Loberget. På dagarna förvandlar de sig till tre stora stubbar och på nätterna jagar de vartenda litet djur som vågar sig dit. Riktigt rysliga är de.

– Usch vilka uslingar, sa Wilma.

– Någon borde göra något, sa Liam.

– Ja, sa paddan och granskade barnen, men det måste vara någon med fantasi …

– Vi har massor med fantasi, ropade Wilma, vi kan göra det!

– Vi kan vad, frågade Liam, jag tror inte att mamma skulle …

– Snälla, snälla, snälla, bönade Wilma.

Liam funderade.

– Det kanske är rysligt farligt, sa han till sist. – Dvärgar är inte alltid så enkla att tas med. Kanske om vi hade svärd och rustningar och laserpistoler och …

– Eller lite fantasi och list, avbröt paddan. – Lite fantasi och list räcker ofta längre än yxor och sablar och sköldar och kanoner. Lite fantasi, lite list och lite vanlig vänlighet.

– Min Liam är den listigaste person jag känner, sa Wilma, eller i alla fall är han väldigt, väldigt listig. Nästan lika listigt som mamma.

– Bra, bra, sa paddan.

– Och jag har massor med fantasi! Massor! Och så är jag jättesnäll. Eller hur Liam?

Liam tittade på henne och rodnade. Han gillade att hon kallade honom listig, det var ganska snällt, även om det var sant.

– Jo, det är klart, sa han till sist. – Men vad måste vi göra då?

– Åh, det är inte så svårt, svarade paddan. – Ser ni grusvägen här?

Liam och Wilmade tittade på grusvägen som vek av från vägen de gått på. De nickade.

– Följ den österut över Ändlösafälten. Där borta i fjärran ser ni en höjd. Bakom den hittar ni Vidastäppen. Om ni korsar den mot nordost kommer ni till Stridaström och på andra sidan den hittar ni Hemligavägen som tar er till Gammalskogen och Storavägen. Följ Storavägen mot nordväst så hittar ni Loberget efter kalhygget. Ni kan inte missa det. Väl där följer ni bara stigen upp, överlistar dvärgarna och återger Loberget till dess rättmätiga regent, kung Lo Katt. Lätt som en plätt.

Wilma och Liam stirrade på paddan.

– Lätt som en plätt?

Men paddan bara kväkte, skuttade till och försvann in i det höga gräset. De tittade på varandra, de tittade på gräset och sedan tittade de på grusvägen.

– Lätt som en plätt, sa Liam och började traska mot öster.

– Lätt som en plätt, ekade Wilma och satte av efter sin bror.