~ Kapitel 3 ~

Liam och Wilma gav sig iväg utför grusvägen. Till en början sluttade den lätt utför och på ömse sidor av vägen växte buskar och snår. Vissa buskar hade blå bär och andra hade nästan svarta och vissa hade ...

– Hallon, ropade Wilma, kan vi inte stanna och plocka lite?

Liam, som också var sugen på lite bär stannade upp.

– OK, svarade han, men då plockar vi lite av björnbären också.

– Björnbären? undrade Wilma.

– Ja, svarade Liam, de svarta bären.

– Åh, sa Wilma, kan man äta de blå också?

Men där var Liam lite osäker så han tyckte att det var bästa att de håll sig till de svarta och de röda bären.

– Bara hallon och björnbär, påpekade han och började plocka bär från busken och rakt in i mummen, mums!

De stannade och plockade bär i säkert flera minuter. Till sist tyckte de att de ätit tillräckligt med bär men i själva verket var det nog som så att de redan plockat av alla mogna bär och de bär som fanns kvar var inte riktigt lika goda, de var snarare ganska sura.

– Nu får vi skynda oss, sa Liam och satte fart längs vägen med Wilma hack i häl.

– Titta, ropade Wilma plötsligt och pekade, en fjäril!

Liam följde hennes pekande finger med blicken och mycket riktigt fladdrade en fjäril fram över buskarna vid sidan av vägen. De vita vingarna fladdrade medan fjärilen sjönk och steg över buskarna som om den luktade på blommor och blad för att hitta någon som passade just dess smak. Plötsligt skrämde den upp en annan fjäril och de två fjärilarna genomförde en liten dans rakt upp innan den uppskrämda åter satt sig till ro på ett blad medan den andra flög vidare.

– Det där är en nässelfjäril, sa Liam stolt och pekade på fjärilen som hade satt sig.

– Är det? sa Wilma förundrat. – Vad var den andra för sorts fjäril då?

Liam blev lite brydd. Nässelfjäril var egentligen den enda fjärilen har var helt säker på men han ville ju inte verka som att han bara kunde en sak. Han tittade på den vitvingade fjärilen som fladdrade bort längs buskarna.

– Det är en vitfjäril¹, sa han bestämt och började gå igen.

– Åh, sa Wilma och följde efter, för att den har vita vingar?

– Ja, svarade Liam och funderade sedan på hur han skulle kunna byta samtalsämne men Wilma förblev tyst.

Medan de två syskonen vandrade vidare längs vägen flög fler fjärilar upp ur buskarna, dansade runt dem, korsade vägen och försvann sedan ner bakom buskarna på andra sidan eller ut över de ändlösa fälten. Det var verkligen lång väg över till andra sidan. Även om de kunde se höjden med skogen som markerade slutet på Ändlösafälten kändes det som om de aldrig skulle komma dit. De gick och gick och när det blev för jobbigt att gå stannade de och åt lite bär. På så vis kom de till sist fram till bommen som markerade slutet på Ändlösafälten och höjden som var gränsen mellan Ändlösafälten och Vidastäppen.

– Vågar vi gå förbi bommen, undrade Wilma lite nervöst.

– Varför skulle vi inte våga det, undrade Liam och tittade förvånat på sin syster.

– Jag bara tänkte, varför har man satt upp en bom här?

– Hrm, sa Liam och såg sig omkring.

Ja, varför sätter man upp bommar egentligen? För att hindra folk från att passera? För att stänga någon ute eller kanske för att stänga någon inne? Men här fanns ingen som kunde berätta varför och till sist bestämde sig barnen för att tyst smyga förbi bommen och ta sig upp på höjden och se, inget hände dem för bommen var uppsatt av en markägare som ville hindra bilar från att köra ut på Vidastäppen. Den hade inget med vandrare på äventyr att göra ...

På andra sidan bommen ersattes buskarna som kantant vägen först av stenar och sedan av stora ängar med blommor och högt gräs, men vägen fortsatte rakt fram över höjden och sedan ner på andra sidan, rakt ut på Vidastäppen. Liam stannade och funderade. Hur var det nu paddan hade sagt att de skulle gå?

– Var det här vi skulle gå till Stridaström som hade något med ost att göra, undrade Wilma och tittade på Liam.

Just det, nordost, tänkte Liam och vände sig till sin syster:

– Exakt, vi ska korsa Vidastäpp mot nordost för att komma till Stridaström, precis som paddan sa.

– Ja, nordost, svarade Wilma och såg sig om, åt vilket håll var nu det?

Medan Wilma försökte komma ihåg vad Liam sagt om söder och öster, väster och norr innan de lämnat vägen och vandrade ner över Ändlösaslätten funderade Liam på om nordost var mer åt norr eller mer åt öster men efter ett tag kom han fram till att det nog var mittemellan. Så då var bara frågan var öster och var norr var! Då började Wilma plötsligt gå längs en av stigarna som ledde ut på stäppen.

– Vart är du påväg, undrade Liam och gick efter.

– Mot Stridaström givetvis, svarade hon och såg frågande på honom, vi skulle väl åt nordost?

Liam nickade.

– Ja men då så, fortsatte hon. – Paddan sa att vi skulle följa vägen mot öster och det är däråt, sa hon och pekade åt det håll de kommit från. – Du sa att solen står i söder mitt på dagen och jag tror att det nog är strax efter lunch nu så då borde man ha solen i ryggen om man tittar mot norr.

Nu pekade hon bort över stäppen mot en liten höjd på andra sidan.

– Och jag tänkte att om sydost är mittemellan öster och söder kanske nordost är mitt emellan norr och öster.

Hon tittade förväntansfullt på Liam som faktiskt såg lite stolt ut. Han till och med nickade åt henne:

– Vad väntar du på, sa han, mot nordost!

Efter en stund gick stigen ner i en liten sänka där marken var fuktigare och täckt av ett kraftigt halvhögt gräs. Plötsligt flög flera fjärilar upp ur gräset, skrämda av syskonens plötsliga ankomst.

– Titta Liam, blåvingar²!

Liam såg också att de små fjärilarna hade blå vingar. Visste hon att de var blåvingar eller gissade hon bara precis som han hade gjort när det gällde den vita fjärilen på vägen över Ändlösafälten? Han bestämde sig för att inte fråga eftersom det skulle kunna leda till att hon ifrågasatte vitfjärilen och eftersom både vitfjäril och blåvinge passade bra som namn på fjärilarna tyckte han att det gott kunde få vara deras namn oavsett vad det stod i någon gammal dammig bok om fjärilar!

Så fortsatte deras vandring över Vidastäppen som verkligen var vid och bred. De gick på den grusiga marken över öppna stäppmarker och genom gles slyskog och till sist kom de fram till höjden som utgjorde slutet på den egentliga stäppen – men inte var de vid Stridastöm än inte. Nej, paddan hade glömt berätta att de först måste ta sig förbi kullarna som låg mellan Vidastäppen och Stridaströmmen. Kullarna var fulla av sten och sprickor och en massa ruiner och lämningar av allehanda aktiviter. Det är både spännande och farligt och lite läskigt för vem vet vad som kan hända i ett så vilt land fullt av oknytt? Men detta hade ingen berättat för Liam och Wilma som bekymmersfritt fortsatte mot nordost som om ingenting hade hänt. Ända tills Wilma snubblade och skrapade sig lite på handen och Liam fick borsta av det och blåsa lite för att det inte skulle göra så ont. Precis när de skulle gå vidare var det något som högg tag i Liams byxor och ryckte och slet när han försökte gå vidare!

– Hjälp! ropade han. – Någon har tagit tag i mig!

Wilma vände sig om och när hon såg vad han höll på med började hon skratta:

– Men Liam, det är ju bara ett björnbärssnår som tagit tag i dig, fnissade hon och hjälpte honom loss.

Liam kände sig först dum men räddade snart situationen:

– Men nu gör det inte ont längre eller hur? Jag fick dig att tänka på annat.

Wilma tittade på skrubbsåret hon fått på handen:

– Vet du vad, sa hon, jag tror att du har rätt.

Snart var de på väg mot nordost igen, fast nu gick de lite försiktigare än de gjort innan de snavade och fastnade. Liam såg upp för klåfingriga björnbärssnår och Wilma höll ögonen på marken för att se om det fanns några vassa stenar som ville få henne att snubbla och skrapa upp knäna också – de skulle hon akta sig för i så fall.

¹ Nu kanske du, kära läsare, undrar om det var en vitfjäril de såg. Ja, det var det. Eller, just den fjärilen kanske var en kålfjäril, men den tillhör familjen vitfjärilar så Liam hade faktiskt rätt, även om han inte var riktigt säker själv!

² Eftersom Wilma inte var sämre än sin bror hade hon också rätt, på sätt och vis, för fjärilarna de såg tillhörde verkligen familjen blåvingar även om de exakta arten kanske var svårare att bestämma. Visst är det bra när man döper saker så att det går att gissa sig till namnet?