~ Kapitel 4 ~

– Kan vi inte stanna och vila lite?

Liam vände sig om och tittade på sin lillasyster. Han började själv bli lite trött i benen:

– OK, han vände sig om igen. – Vi vilar på stenen där borta!

Längre fram fanns en stor sten. Barnen närmade sig försiktigt.

– Vilket jättekast, utbrast Wilma.

– Jättekast? Det är ju ett flyttblock!

– Men … jag har lärt mig att de heter jättekast.

Liam skakade på huvudet men innan han hunnit svara med en dräpande kommentar hördes en röst uppifrån stenen:

– Vad skulle ni säga om jag sa att båda har rätt?

Syskonen tittade på varandra.

– Hur kan båda ha rätt? frågade Liam.

– Kom upp så ska jag berätta, svarade den mystiska rösten.

Liam och Wilma såg på varandra och sedan började de undersöka stenen – någonstans måste det ju gå att ta sig upp.

– Här, sa Liam och började klättra.

Det var inte lätt att ta sig upp på stenen och vid ett par tillfällen var han tvungen att hjälpa Wilma som inte var lika lång. Plötsligt stannade Liam:

– Det är ju en …

Innan han fick chansen att avsluta mening fyllde den okände i:

– Aquila, just det. Aquila är namnet och …

– Det är ju en fågel, utbrast Wilma som nu fått huvudet över kanten.

– Ja, ja, suckade Aquila och rullade med ögonen. Fjädrar och en näbb, hur svårt kan det vara? Sätt er tillrätta här på Pollux så …

– Pollux? Är det inte ett flyttblock? frågade Liam.

– Eller ett jättekast, flikade Wilma hoppfullt in.

– Åh? Just det, sa Aquila, det hade jag nästan glömt. Ni har ju båda rätt. Flyttblock är det vetenskapliga namnet på den här typen av block eftersom de har flyttats från sin ursprungliga plats, men i folkmun har de även kallats jättekast eftersom jättar ibland blir vansinnigt trötta på att höra kyrkklockorna och då plockar de upp första bästa flyttblock för att försöka kasta det på kyrktornet.

– Åh, sa barnen i kör.

– Så det är jättarna som flyttat stenarna? undrade Wilma.

– Blocken, rättade Liam.

Aquila skakade på huvudet:

– Barn, barn, barn. Det var den stora isen som flyttade på blocket. Den stora isen för länge, länge, länge …

– Varför kallade du stenen för Pollux? avbröt Liam som redan tröttnat på Aquilas långa utläggningar.

– Pollux... Den stora fågeln verkade tänka efter. – Ja, just det! Pollux, tvillingen.

– Tvillingen? frågade Wilma.

– Ja, Castor och Pollux var tvillingar – fast de hade olika fäder.

– Pappor? frågade Liam. – Hade de olika pappor?

– Ja, det var ju det jag sa.

– Tyst Liam, viskade Wilma som ville höra fortsättningen.

– Castor var son till en stor kung och Pollux var son till någon av gudarna, men de hada samma mamma …

– Och föddes samtidigt? undrade Liam.

– Men Liam!

– Ja, just det ja, EFTERSOM DE VAR TVILLINGAR, Aquila stannade upp och tittade uppfordrande på pojken. När han förblev tyst fortsatte han:

– Castor och Pollux var oskiljaktiga och de upplevde många äventyr.

– Precis som vi – upplever äventyr alltså, viskade Wilma till Liam.

– Ssssch, svarade Liam men Aquila tycktes inte ha märkt något.

– Till sist blev de båda bröderna bjudna till ett dubbelbröllop där två andra bröder skulle gifta sig, men Castor och Pollux blev så förälskade i de båda brudarna att de helt sonika rövade bort dem.

– Men, så får man ju inte göra! utbrast Wilma.

Aquila såg förvånad ut:

– Nej, sa han lite fundersamt, kanske inte. Men i vilket fall som helst följde de två brudgummarna efter och i striden som följde dog alla – utom Pollux som var odödlig.

Aquila stannade upp för att se om någon tänkte avbryta honom, men syskonen satt tysta och väntade på att få höra hur sagan skulle sluta.

– Pollux blev så ledsen över att ha förlorat sin bror att han bad gudarna att få dela sin odödlighet med honom. Därför ligger de här som stenar på dagarna och strålar som stjärnor uppe på himmelen på nätterna.

Liam och Wilma satt tysta ett tag och begrundade detta. Skulle de själva göra samma sak om den ena var odödlig och den andra dog?

– Men, var är Castor? frågade Wilma till sist.

– Där, sa Aquila och pekade över fältet, där borta bland träden ligger en tvillingsten – det är Castor.

– Ah, sa barnen och tittade andäktigt bort över fältet.

Wilma klappade stenen, som var ett flyttblock och ett jättekast och en odödlig tvillingbror som nu bara var odödlig halva tiden och ett dött block den andra halvan: – Det var fint gjort det du gjorde för din bror.

– Just det, sa Aquila, jag måste varna er.

– Varna oss, frågade Liam. – Varför?

– På andra sidan Stridanströmmen börjar Hemligavägen.

– Ja, vi vet, svarade Liam.

– Avbryt mig nu inte unge man, sa Aquila uppfordrande och Liam tystnade skamset.

– Hemligavägen går genom Vildaskogen och jag har precis hört berättas att Ursa, den stora björnen, har vaknat och är hungrig. Ni måste vara försiktiga så att hon inte får vittring på er, för när Ursa är hungrig äter hon mer än blåbär!

– Men hur ska vi kunna klara oss förbi Ursa, frågade Wilma oroligt.

– Det sägas att Ursas luktsinne är dåligt när hon sovit länge, och sist hon var vaken var för flera år sedan – så ni måste vara knäpptysta när ni följer Hemligavägen och smyga det tystaste ni kan. Klarar ni det?

Aquila såg uppfodrande på syskonen och Liam och Wilma såg på varandra. Båda nickade högtidligt.

– Följ Hemligavägen norrut. Efter ett tag passerar ni Gamlatornet. Gå inte upp där, det är inte säkert och dessutom spökar det något fruktansvärt.

Syskonen lovade att inte gå upp i Gamlatornet – det lät ju ändå inte som en speciellt trevlig plats.

– När Vildaskogen öppnar sig lite kommer ni fram till de fyra jättarna. På dagen brukar de inte vara någon fara, då ser de bara ut som stora tallar som spejar ut över skogen, men på natten … det är inte omöjligt att det är en av dem som kastat stenen vi sitter på, fortsatte Aquila och blinkade åt Wilma.

– När ni väl passerat jättarna är det inte långt kvar till avtagsvägen som tar er till Gamlaskogen. Så fort ni klättrat över muren som omgärdar den är ni säkra för Ursa, hon går aldrig dit in. Har ni förstått?

Barnen nickade.

– Då återstår bara att önska er lycka till. Jag har egentligen inget behov av Kung Lokatt men han tenderar att skapa lugn i skogen.

Med detta sagt bredde den väldiga fågeln ut sina vingar och Aquila, örnen, försvann bort på kraftiga vingslag.

– OK, sa Liam, det är bäst att vi drar vidare.

Han hasade sig ner från stenen och strax följde Wilma efter. När Liam inte såg gav hon stenen en liten kram och sedan följde hon efter.

– Liam, vänta på mig!