~ Kapitel 5 ~

Snart kunde de båda syskonen höra porlande vatten och inom kort var de framme vid Stridaström. Vattnet hoppade och for mellan de mörka stenarna och kastade sig i vilda krumbukter fram genom skogen på sin väg mot fälten där det skulle lugna ned sig innan det rann ut i någon sjö och beblandade sig med allt vatten som redan fanns där.

– Titta där, där finns en bro.

Liam följde Wilmas pekande finger och mycket riktigt fanns det en bro lite längre uppströms.

– Vi går dit, sa Liam och tog sig försiktigt fram på de knaggliga stenarna.

– Den ser inget vidare ut, sa han när de äntligen kommit fram.

– Vågar vi gå över? undrade Wilma.

Liam provade den lite försiktigt med foten.

– Mmm, mumlade han och undrade i sitt stilla sinne om han, som var större, skulle går först eller om det var bättre att Wilma, som var mindre och lättare, provade om bron höll. Han tittade på Wilma och sedan tog han ett trevande steg, och sedan ett till. Bron knakade under hans fötter och vissa plankor såg ut som att de kunde gå sönder vilket ögonblick som helst.

– Går det bra? frågade Wilma oroligt.

– Ja, det …

Plötsligt halkade han till.

– LIAM, ropade Wilma. men Liam återfick balansen.

– Ingen fara, rapporterade han kort och tog snabbt de sista stegen till säkerheten på andra sidan.

– Var bara försiktigt där jag halkade.

– Ok, sa Wilma och började trevande ta sig över bron. Efter en liten stund stod även hon på andra sidan.

Barnen såg sig omkring – hur hittar man en hemlig väg? Plötsligt la Liam märke till några spår som ledde in bland några granar.

– Jag tror det är den här vägen, sa han och följde spåren. Wilma traskade efter.

När de tagit sig förbi granarna, som gärna ville fånga in och hålla dem kvar med sina långa torra grenar, kom de mycket riktigt fram till en nästan osynlig väg.

– Hemligavägen, sa Wilma.

– Schhh, väste Liam och viskade sedan: - Tänk på vad Aquila sa om Ursa, vi måste vara jättetysta.

Wilma satte händerna för munnen – hon hade glömt!

– Kan vi inte leka indiansmyg, viskade hon, fast utan att gömma oss?

– Bra idé, sa Liam och funderade på åt vilket håll de skulle följa vägen. Till sist bestämde han sig för att ta av åt höger vilket han trodde var mer åt norr än om de gått åt vänster.

Tyst, tyst smög sig syskonen genom skogen. Den var vacker men vild. Vägen gick uppför och de gick genom små gläntor där ensamma solstrålar lekte över små stenar och de gick genom snår som försökte stjäla deras kläder. Till sist slutade stigen sin slingrande väg uppför och planade ut. Liam pekade – Gamlatornet. Wilma nickade. Snart skulle de vara framme vid jättarna.

De gick vidare i det höga gräset. Plötsligt såg de fyra majestätiska tallar som vajade lätt i vinden. Jättarna! Vilken tur att det var dag och att de var tallar istället för ohyggliga bestar som kastade stenblock på kyrkor. Tysta som möss smög de vidare nerför slänten, runt ett stort nedfallet träd och in i en allé av tysta, bugande träd. Där delade sig vägen.

– Åt vilket håll? viskade Wilma.

– Hrm, sa Liam.

– Brummelbrum, sa en djup röst inne i buskarna.

– Va, frågade Liam och Wilma i munnen på varandra.

– Brummelbrum, hördes igen innifrån buskarna.

– URSA! ropade barnen i munnen på varandra och började springa, bort från Hemligavägen och in i en mörkare lite läskigare skog där stenarna hela tiden försökte få dem att snubbla. Något brakade till i skogen bakom dem.

– SPRING, ropade Liam, MOT GAMMALSKOGEN!

Wilma och Liam sprang, men sprang de åt rätt håll?

– Där, ropade Wilma, en stenmur!

De vek av från stigen och in bland träden. Framför dem fanns mycket riktigt en stenmur.

– Fort, klättra över, flämtade Liam och Wilma var inte sen att följa hans uppmaning.

När Wilma väl var över följde Liam efter. De stannade, flämtade och lyssnade. De tyckte sig höra något i skogen de precis lämnat, men hur mycket de än tittade såg de inget.

– Vilken. Tur. Att. Vi. Springer. Så. Fort, flämtade Liam och Wilma orkade bara nicka till svar.

När de väl hade samlat sig såg de sig omkring. Det var tyst, marken var täckt av grön mossa och gigantiska granar sträckte sig mot himlen ovanför deras huvuden och såg till att inte ens en gnutta blått kunde tränga igenom grenverken.

– Gammalskogen!