~ Del 5 ~

Syskonen smög hänförda genom den dunkla skogen. Granarna reste sig likt majestätiska pelare mot skyn och försvann upp i ett grönt tak. På marken växte mjuk mossa. De besteg en liten kulle och stannade upp för att undersöka landskapet.

– Där finns en stig, viskade Wilma.

De traskade ner mot stigen och när de kom fram sa Liam:

– Norrut, och så svängde han av åt höger.

– Norrut, ekade Wilma och följde efter.

De följde stigen uppför en backe och därefter slutade den vid en korsande grusväg.

– Det här måste vara Storavägen, sa Wilma och tittade först åt höger och sedan åt vänster.

– Men den är inte så stor, sa Liam och kliade sig i huvudet.

– Nej, sa Wilma. – Men om vi ska följa den mot nordväst ska vi väl gå åt vänster? Hon tittade förväntansfullt på Liam.

– Mmm, sa han även om han kände sig lite osäker. Han stannade upp och funderade. Om de hade gått mot norr genom Gammalskogen borde väster vara på vänster hand och öster på höger. – Vi går åt vänster, sa han till sist men Wilma var redan på väg åt det hållet och han fick skynda på stegen för att komma ikapp.

Nu märktes det att de var ute ur Gammalskogen, för här var träden inte lika stora och de växte lite mer huller om buller. Gruset knarrade under deras fötter när det först bar uppför en backe och sedan sakta nedför.

– Där är ett kalhygge, sa Liam som nu hade tagit täten och pekade.

Mycket riktigt. De kunde se ett stort kalhygge breda ut sig på vägens högersida.

– Då är vi snart framme, sa Wilma.

– Det är så spännande att jag nästan blir kissnödig.

– Jag med.

Efter kalhygget höll de utkik efter en stig upp på vägens högersida.

– Där är den, viskade Wilma.

Den såg inte mycket ut för världen, men det var den enda stig som vek av från vägen. Redan vid kalhygget hade de sett Loberget på håll och nu skymtade det mellan träden. Det såg inte så rysligt högt ut.

– Kom, sa Liam och tog täten upp mot berget, men några meter in stannade han. – Hur ska vi klara av dvärgarna?

– Hrm, sa Wilma med sin bästa tänkarröst och la pannan i djupa vecka.

De såg sig omkring. Det låg gamla grenar på marken, men de kunde knappast vara till någon större hjälp. Det fanns stenar också, men de var osäkra på om stenar verkligen skulle hjälpa mot tre vildsinta dvärgar som dessutom lyckades hålla alla skogens djur på avstånd. Vad kunde man använda mot dvärgar som förvandlat sig till stubbar?

– Magiska kottar, utbrast Wilma plötsligt och pekade.

Liam såg sig omkring. Här och var låg stora grankottar.

– Magiska kottar?

– Ja, magiska kottar. Man tar magiska kottar och kastar på dvärgarna när de är stubbar och då, då kan de inte förvandla sig till dvärgar.

– Magiska kottar, frågade Liam igen. – Ja, kanske det.

Han tog upp en kotte. Den såg ut som en helt vanlig kotte.

– Hur vet man att de är magiska, frågade han.

– Jag vet inte, sa Wilma rådvillt.

De kände på kottarna och vägde dem i händerna. De smekte dem mot kinden. Det var inte förrän Liam tog upp två kottar och höll en mot vardera öra som han upptäckte det:

– Kotten sjunger, utbrast han.

– Va?

– Lyssna!

Han höll kotten mot Wilmas öra och hon kunde också höra ett konstigt nynnande. Det lät ungefär som när vinden leker i granens grenar, fast klarare och med en tydligare melodi.

– Magiska kottar sjunger, utbrast hon. Så måste det vara!

Genast började de plocka upp kottar och lyssna på dem. Vissa var magiska och sjöng den vackra men vemodiga sången. Andra var knäpp tysta. Snart hade de händerna fulla av kottar.

Stigen gick hela tiden uppåt och till sist kunde de se den märkliga stenformationen, kummeln, där Lokungens skatt skulle vara gömd. Vaksamt såg de sig omkring och mycket riktigt stod det tre stora stubbar runt kummeln. De smög sig tillbaka en liten bit nedåt stigen och satte sig en stund.

– Hur gör vi nu, undrade Wilma.

– Vi måste kasta kottarna på stubbarna innan dvärgarna hinner byta skepnad, sa Liam tvärsäkert.

– Lyckas de förvandla sig till sin vanliga form …

Han tystnade. Ja, vad skulle hända då?

– Då måste vi springa det fortaste vi kan, fyllde Wilma i.

Liam nickade tyst. Då måste de verkligen springa det fortaste de kunde.

– Redo? frågade Wilma och reste sig upp.

– Redo! svarade Liam och följde efter.

De smög sig upp till backens krön. Där stod de dystra olyckbådande stubbarna. Wilma tog sikte på den första stubben och kastade … men missade. Förskräckt såg hon på Liam. Liam tog en av sina kottar, siktade och kastade. Den studsade mot stubben med ett ljudligt klonk.

– Och nu, frågade Liam.

– Jag vet inte, svarade Wilma och såg mot stubben.

Inget hände. Liam tog ytterligare en kotte och kastade på den andra stubben. Även denna gång träffade han.

– Bra Liam, viskade Wilma.

Liam gjorde sig redo att kasta den tredje kotten. Han siktade. Tog sats och kastade. För kort! Kotten studsade mot kummeln som gav ifrån sig ett märkligt klingande ljud. Plötsligt var det som om den sista stubben fått liv.

– Nej, ropade Liam och kastade ännu en kotte men missade igen. Även den tredje kotten missade. Nu tyckte han sig se ett par ondeskfulla ögon plira ut ur stubbens bark och två förtvinade grenar verkade växa som om de ville bli armar. Han siktade noga men också den fjärde kotten missade och nu hade han inga fler.

– Spring, ropade han men precis när han vänt sig om hörde han ett ljudligt klonk. Snabbt spann han runt och såg Wilma stående där med en triumferande min.

– Jag träffade, jag träffade!

Hon hoppade lite på stället. Stubben som hade börjat sin förvandlig till dvärg såg nu åter ut som en vanligt stubbe.

– Vi lyckades, ropade han. – Vi gjorde det!

– Hurra! ropade Wilma och Liam i kör och dansade runt kummeln. Då la Wilma märke till något rött bland kummelns stenar.

– Vad är det där?

Liam sträckte sig fram för att se.

– Det ser ut som en kista.

– Lokungens skattkista, utbrast Wilma.

Liam klättrade upp på kummeln och tog försiktigt fram kistan. Den var röd och svart och på alla kanter fanns svarta drakar som slingrade sig runt den – Lokungens förstelnade vakt–drakar. Barnen såg på varandra. Försiktigt öppnade Liam locket. I kistan låg en hel hög med guldpengar.

– Oj, utbrast han och visade Wilma skatten som låg dold i kistans innandöme.

– Va mycket pengar, viskade hon, säkert flera hundra.

– Bra gjort barn, sa en röst bakom dem.

De vände sig om och såg en jättestor katt med tofsar på öronen sitta på en sten en bit bort.

– Kung Lo Katt, sa Liam och Wilma i munnen på varandra.

– Ja, så kan man också kalla mig, sa katten. – Jag ser att ni har överlistat de elaka dvärgarna, fortsatte han och tittade på stubbarna. Han betraktade först stubbarna och sedan syskonen.

– Det var inte illa.

– Först kastade jag, och missade och sedan kastade Liam och träffade och träffade igen, men sen missade han och sedan missade han igen men då kastade jag och träffade, sa Wilma stolt.

– Och vi har gått jättelångt för att komma hit, fyllde Liam i, och det var en farlig väg!

– Jag ser att ni har hittat min skatt, fortsatte Lokungen och tog ett par steg fram mot barnen.

– Ja, sa Liam och stängde locket. – Men du kan få tillbaka den.

Han sträckte fram skatten mot lodjuret vars blick tycktes tränga rakt igenom honom.

– Jag tror nog att ni har gjort er förtjänta av den, sa han slutligen efter att han tittat en lång stund först på Liam och sedan på Wilma. Wilma tyckte det kändes som om kung Lo Katt såg rakt in i hennes själ.

– Va? frågade Liam.

– Ta skatten, sa Lokungen. – Den har ändå bara vållat bråk och problem och jag har egentligen ingen användning för några pengar. Det var mest för att hålla drakarna nöjda som jag behöll den, men nu har ju dvärgarna förstelnat drakarna och det kanske är lika bra. Drakar hör mer hemma i sagor tillsammans med dvärgar än i skogar som den här.

Liam tyckte att kistan kändes ganska tung. Det skulle bli ganska jobbigt att bära den hela den långa vägen tillbaka och det skulle inte bli lätt att smyga förbi Ursa om de var tvungna att kånka på en stor kista.

– Oroa dig inte, sa kung Lo Katt som om han hört vad pojken tänkte. När ni kommer ner från vägen och fram till Storavägen tar ni av åt höger, väster ut. Då passerar ni genom Fjärilsdalen och sedan är det bara uppför backen så kommer ni ut på en ännu större väg. Ta den söderut så är ni snart hemma.

– Så vi får hela skatten? frågade Wilma.

– Ja visst.

– Och det är inte lika långt hem som det var hit? frågade Liam.

– Det stämmer.

Syskonen tittade på varandra och skrattade. Liam gläntade på locket och de tittade på alla pengarna.

– Tack snälla …

Men när de tittade upp var det stora lodjuret borta.

– … kung Lo Katt.

~ Epilog ~

Syskonen följde Lokungens vägbeskrivning. De följde stigen ner från Loberget och när de kom ut till grusvägen tog de av åt höger. Snart gick det utför och de kom fram till några uthus och sedan gick vägen över en bäck som Wilma var säker på var Stridaström och sedan gick de förbi ett stort gammalt hus i en dal där fjärilarna fladdrade bland blommorna. Sedan gick vägen uppför och snart såg de fler hus och sedan kom de fram till en asfaltsväg.

– Vänster, sa Liam.

De gick förbi hallonodlingar och hästhagar och gamla gårdar och hus och snart såg de ett rött litet hus längre fram som de kände igen.

– Men, det är ju morbror och mosters sommarstuga, sa Wilma.

Då kände de plötsligt igen pumpen de pumpat vatten ur tidigare och när de kom närmare såg de gräsmattan som på vissa ställen var klippt och på vissa ställen tycktes få växa vind för våg. Försiktigt öppnade de den gröna dörren.

– Hallå, ropade de.

– Kommer ni in igen, hördes mammas röst. – Så bra, jag ska precis göra lunch. Har ni haft roligt?

Liam och Wilma tittade på varandra och på kistan de bar på.

– Så där, sa Liam. Wilma fnissade.

– Vad har ni gjort? undrade mamma från köket.

– Inget särskilt, sa Wilma och skrattade medan hon sparkade av sig skorna.